Max Tillbergs blogg

All the Tea In China

När den här boken kom för snart 20 år sedan blev den snabbt ett referensverk och jag har t.o.m. sett Kinesiska tehandlare använda den. Den första halvan är kanske inte så märkvärdig, den tar upp teets historia, kultur och en del obligatoriska saker som kemi, keramik och hälsoeffekter.

Bokens styrka var i stället de sista 60 sidorna som tar upp inte mindre än 50 olika mer eller mindre kända Kinesiska teer.

Så här efter 20 år är mycket av informationen omodern, bl.a. har många av China Tea Import and Export Corporations förlorat sin roll men om man bortser ifrån detta är det fortfarande en av de bästa böckerna som skrivits om Kinesiskt te, speciellt på engelska.

Blandat te

Jag är av den bestämda uppfattningen att te inte skall blandas. Det är tillverkat av skickliga yrkesmän och det faktum att de kommer från en bestämd plats och tidpunkt bidrar till dess kvalitet och charm.

De som blandar te, ofta benämnda som ”master blenders” har en fantastisk förmåga att identifiera och värdera teer från hela världen och tanken är att de genom att blanda dessa teer kan balansera arom, smak och utseende och på så sätt få en bättre produkt. Det är möjligt att det är så men min erfarenhet är att man möjligtvis kan dölja dåliga egenskaper hos ett te man att man kan aldrig göra ett riktigt bra te bättre.

En annan anledning att blanda kan vara att få en produkt, t.ex. ”Lipton Yellow Label”, att smaka likadant från år till år oavsett hur stora mängder man producerar. Faktum är att man behöver blanda 30 olika sorters te för att få detta eländiga te att smaka likadant som det gjorde för mer än 100 år sedan.

Det finns faktiskt en tredje anledning och det är att man vill dricka samma te som någon annan (som naturligtvis måste ha en blandning), så var det med Earl Grey men även Barack Obama har en egen populär blandning.

Te - Från Sencha till Lapsang

Detta är en riktigt trevlig svensk tebok som kom ut för ett par år sedan (2006). Boken är skriven av matskribenten Petter Bjerke och till viss del Vernon Mauris som driver ”The Tea centre of Stockholm”. Boken skall ses som en introduktion till gott te och som sådan gör den ett bra jobb. Den är både välskriven, vacker och underhållande och tar upp de flesta teer som går att köpa i en bra svensk tebutik. Den tar även upp en del om tekultur i Kina och Japan och eftersom Petter är matskribent finns det ett genomgående tema om hur te och mat fungerar tillsammans, en lite ovanlig vinkling.

Lite tristare med boken är att den inte kommer med någon ny information. Allt den gör är att sammanfatta den kunskap som redan finns på så många andra ställen, i böcker, på websidor och hos tebutiker. Det ser visserligen ut som Petter rest runt till ett par av de klassiska teområdena men det hade varit mycket mer spännande om författaren faktiskt hade arbetat med te.

Bortsett ifrån detta kan jag rekommendera boken, speciellt som den bara kostar hälften så mycket som bara för ett år sedan.

Dekorationsteer

Detta är ett samlingsnamn på de teer , ibland kallade ”artisan teas”, som främst skapas för sitt fantastiska utseende. Visserligen har teproducenter i alla år försökt få fram teer med vackert och anmärkningsvärt utseende men inte i närheten som dessa ganska nyskapade teer. En populär form är blomknoppar, sammanknutna med små trådar vilka vecklar ut sig och förvandlas till de mest fantasiska ”blommor”. Ofta innehåller dessa teer delar från andra växter än te.

Andra sorter, både vita, gröna och svarta, har former som bollar, spiraler, knutar, pagoder, ringar eller nästan vad som helst. De mest extrema jag sett, men det var några år sedan, var att man dessutom täckt teerna med bladguld.

Tyvärr bidrar inte dessa former till teets smak vilket gör att de främst är skapade för sitt utseendes skull. Teerna är ofta producerade på någon fabrik, vanligtvis i Yunnan eller Anhui och är tänkta som exportprodukter. De omnämns knappt i Kinesisk litteratur.

Te som konst

Den bästa boken om Kinas tehistoria jag läst är faktiskt svensk. Den heter ”Te som konst” och skrevs av Mette Siggstedt 1996 i samband med en mycket trevlig utställning om te på Östasiatiska Museet i Stockholm.

Boken är liten, svart, ganska oansenlig och inte så lättläst men vad gör väl det när den sammanfattar Kinas hela tehistoria på 127 sidor. Författaren är ingen expert på te men hon har tillgång till en enastående mängd Kinesisk litteratur och har dessutom en utmärkt förmåga att sammanfatta och dra slutsatser av denna. Hon är dessutom kritisk och klarsynt vad det gäller de Kinesiska och Europeiska litterära källorna. Att hon sedan har mycket god kunskap i Kinas historia och kultur bidrar naturligtvis till bokens kvaliteter. Vad man kan invända mot är bristen på kartor och att den förutsätter ganska stora kunskaper i Kinas historia.

En hel del nya tesorter från Jiangxi

Eftersom jag nu har gott om plats har jag lagt upp en hel del nya tesorter från Jiangxi. Hela listan hittar ni här. Jag har även skrivit en del om Gu Zhu Zi Sun, ett spännande grönt te från Zhejiang.

Jiangxi och Lu Shan Yun Wu

Det kanske inte syns men jag har byggt om stora delar av "The Way of Tea". Den nya strukturen rymmer mer information och är forhoppningsvis mer lättnavigerad. Jag har även lagt upp ett par nya sidor, bl.a. en karta över Jiangxi och det gröna teet Lu Shan Yun Wu.

Uppdaterad karta över Taiwan

Det tog lite tid men nu är kartan över Taiwan i ordning, förutom att den är mycket mer detaljerad har jag även lagt in de viktigaste områdena med namn. Eftersom transkriberingen av områden skiljer sig mellan olika källor, speciellt mellan de butiker som säljer te från Taiwan är det jättesvårt att hitta rätt balans. Jag har strävat efter att följa Wikipedia och Google Maps men där det finns inarbetade handelsnamn har jag valt att behålla dessa. Det samma gäller benämningen på de administrativa regionerna.

Koucha, Svart te från Japan

Ett av de minst kända teerna i världen är japans svarta te eller koucha. Koucha är inte lika mörkt och smakrikt som andra svarta teer, t.ex. det från Indien och Sri Lanka vilket gjort att det har haft svårt att hävda sig på världsmarknaden. Kvalitetsmässigt är det dock i världsklass med en fruktig, om än lite tunn smak, något som märks på priset vilket är likvärdigt med te från Darjeeling.

Svart te har tillverkats i Japan sedan 1874, först ut var provinsen Meiji, känd för sitt gröna te. Att man började producera svart te berodde på att minskat intresse för grönt te i världen och det var tänkt att vara en ren exportprodukt. Från början tog man hjälp kinesiska experter men redan 1875-1876 skickades teodlaren Motokichi Toda tillsammans med två kollegor till Kina och Indien för att lära sig mer om hur man producerar svart te. Efter sin hemkomst resta Motokichi runt i Japan och höll föreläsningar och hjälpte till att bygga upp industrin. Att få fram ett svart te som passade det japanska klimatet var inte helt enkelt men med hjälp av frön från Motokichis resa till Indien fick man fram en sort som kallades "Benihomare".

Under 1870- och 1880-talet importerades små mängder svart te, omkring 100 kg/år. Teet användes vid olika sociala tillställningar för de västerläningar som bodde och arbetade i Tokyo och Yokohama.

1927 lanserades det första japanska svarta temärket, Mitsui Kocha, vilket senare bytte namn till Nittoh. Detta te producerades dock på Taiwan vilket var ockuperat av Japan.

Jakten på den perfekta tekokaren

Som jag skrev innan sommaren dog min vattenkokare efter bara ett år. Eftersom jag var väldigt nöjd med den, bortsett ifrån att man brände sig på höljet och att den dödade mina 10 A säkringar, har jag lagt ner en hel del tid på att hitta något bättre. Mina krav var (i fallande ordning):

  • Den skall gå att köpa
  • Den skall fungera i Sverige
  • Den skall ha justerbar temperatur
  • Den skall rymma tillräckligt med vatten, gärna ett par liter.
  • Dessutom får den gärna vara snygg, billig och inte gå sönder med en gång.

De två första kraven diskkvalificerar förvånansvärt många produkter. Det är få butiker i USA och Asien som skickar hushållsapparater till Sverige och även om jag har en stor kloss till omformare som driver en amerikansk köksmaskin är jag osäker på om den skulle klara närmare 3 kW.

Min absoluta dröm hade varit en maskin automatiskt fyllde sig med vatten, värmde det till given temperatur, hällde ner det i en behållare med telöv och sedan ner i en tekanna. Allt skulle naturligtvis ske en liten stund innan den väckte mig på morgonen. Någon sådan maskin har jag inte hittat men det finns några som klarar delar av uppgiften.

Zarafina Tea maker

Prenumerera på innehåll